Aldrig hade jag trott att det skulle kännas så hårt. Nu närmar det sig valpleverans, en vecka kvar. Dessa ljuvliga varelser ska flytta. Jag får ont i magen vid bara tanken.
De kommer alla till underbara hem. Jag vet att de får ett toppen liv. Men!
Kanske gjorde Fina allt enklare sist då jag fick kvar en valp hemma. Men nu kommer det bli tomt, mycket tomt.
Inte så lätt att få till träningar nu när de små finns. Men äntligen kunde Christer släppa jobbet och sitta valpvakt.
Två labbar och Fina fick markeringar över hinder, markeringar på långa avstånd och linjetag som var utlagda innan vi startade träningen för att de skulle suddas bort från minnet.
Mycket stolt och imponerad över Fina idag. Hon tog markeringarna fint, men stoltast är jag över de långa linjetagen på fältet över dike. De var långa riktigt långa och med tanke på den lilla mängd träning nu så fixade hon dom så jag blev tårögd. Vilken liten stjärna.
Jobbigast är det just nu runt fötterna på mig. Mycket het och vill gärna göra allt jobb själv och tycker det är helt förjäkligt orättvist att nån annan hund får jobba. Här får jag använda mig av omvänt lockande för att få ner henne. Funkar bra. Studsen blir mindre.
I eftermiddag väntar en föreläsning med Eva bodfäldt ‘On/off i praktiken’. Blir mycket matnyttigt hoppas jag.
Valpisarna är nu 6 veckor och en dag. Jag fullkomligt älskar dom. Jag kommer inte få det lätt om två veckor det kan jag ärligt säga. Frågan är om jag släpper iväg dom 😒.
ALSTERBYGDENS KENNEL 