Lite för tufft

Jaktträning idag igen. Lite för tuff uppgift för Nilla. Jag skickade dumt nog henne på ett dolt linjetag på 250 m. Hur tänkte jag här? Fina och ett gäng hundar var med och la ut dummiesar då satt Nilla i bilen. Tanken var att gå på linjetaget efter träningen och ta dummyn som en memory övning. 

Nilla är ringrostig efter valparna och några månaders mammaledighet. Hon är inte i form ännu. Det gick inte som jag trott och hoppats. Vi kämpade tappert. Hon gick ut bra första skicket och kom bra långt, men stannade när hon nästan var framme här blev hon osäker, satte sig och kissade och sen kom hon av sig helt. Kallade in skickade om, men icke. Jag fick gå fram, gå fram och skicka om och om. Tillslut var vi nästan framme då tillslut gick hon rakt och fann målet. Matte fick motion kan man säga. Fina som varit med och la ut hon hade som tur var den kvar i minnet. Första skicket rakt ut och rätt på 250 m satt kvar i minnet. Jag la ut ett par till på samma ställe för att Nilla skulle få prova igen då hon varit på stället. Några hundar gick emellan oss och då var tydligen minnet bortsuddat. Minnet är kort ibland. Blev en del störning på vägen, då några andra hundar krånglat på sträckan det blev för mycket för en tankspridd mammahund. Jag satte Nilla i vila och hämtade Fina som jag då tänkte kunde få spåra och visa vägen för Nilla eftersom hon spikade linjetaget på första skicket. Skickar Fina men inte heller gick hon rakt, började spåra och fara iväg åt alla håll och även hon drog en repa efter ekipagen innan. Fick kalla in. Satte istället Fina och tog nu Nilla. Då helt plötsligt tog hon linjen och fick hem dummyn. Skickade sen Fina som också då tog fin linje och fick hem sin dummy. ”Trägen vinner”. Även om det inte blev som jag tänkt blev det ett bra avslut på kaoset. Man lär av misstagen. 

Innan det hemska linjetaget blev det skick på olika kortare linjetag varvade med långa markeringar med skott. Tre hundar i arbete och Fina fixade det hyfsat bra. Lite orolig runt fötterna men tyst och stadgan satt. Förutom ett glädjeanfall mot min granne. Så godkänd stadga. 

Vill man ha det så? Svar, Nej. Då får man göra nånting åt det.

Under två månader har jag lagt fokus på stadgan hos mina två energiknippen. Stadgan har varit under all kretik tidigare. Rätt skämmigt att behöva erkänna detta men så är det. Jag har inte kunnat arbeta med båda samtidigt det har inte inte fungerat. De har gått helt ”bananas” om någon har fått suttit bredvid och titta på när jag kört den andra. Även om jag kopplat upp dom i något träd så har de levt rövare. Stenhård konkurrens dem emellan. Fruktansvärt tråkigt och tidskrävande att behöva köra en i taget och irriterande att de beter sig så. Så jag har lagt mycket tid och energi på detta under en period av två månader. Varje morgonpromenad har det blivit stadgeträning. Jag började simpelt med att de bara skulle sitta intill varandra. Lugnt och fint och godisbelönat vid namn en i taget. Jag har namntränat. Kallat på en hund i taget. Bara någon meter. Varit snabb att belöna den hund som sitter när den andra fått en namninkallning.Bara belönat med godis, lugn belöning. Kastat en godis, skickat en hund vid namn att hämta godisen, forfarande alldeles intill mig. Jag har kastat dummy, ingen har fått hämta den. Jag har kastat dummy och den jag sagt namnet på har fått hämta. Korta, korta avstånd. Aldrig bollbelöning då jag vill ha en lugn sinnesstämning. Däremot har jag lekt med en i taget med kamp och boll. Men då varit noga med att belöna den som sitter och tittar hela tiden med små godisar. Är den någon som inte orkat suttit kvar har jag lugnt och bestämt gått tillbaka till samma utgångspunkt med hunden och förenklat och belönat den sittande hunden snabbare.  Jag har varit enormt noga med att belöna den som sitter när den andra hunden fått arbeta. Har den ena hunden suttit kvar intill mig när den andra är och hämtar en markering, belönar jag med godis och ofta.  Här skulle jag inte belöna den sittande hunden med någon kamp när den andre är ute på arbete. Allt för en lugn sinnesstämning hos den som sitter.  Självklart kampar jag och leker och kastar boll men aldrig i stadgaträningen. För mig blir det helt fel sinnesstämning hos hunden och det drar upp dom i onödan. 

Idag kunde jag utöka svårighetsgraden och la till en kastare. Min man blev med ut och kastade markeringar och la ut  sök.  Jag kunde ha båda lösa och sittande intill mig. Jag kunde skicka på markeringar och båda var stadiga i rumpan. När den ena hunden arbetade på ganska långa markeringar kunde jag lugnt och fint belöna den som satt och tittade med godis. För att sedan ta emot den andra hunden. Tjohoo ett steg i rätt riktning, trägen vinner. 

Lagomt till hösten kanske båda kan vara med samtidigt i större sammanhang 😛

En såndär träning som man vill glömma.

Nilla funkade hur bra som helst idag. Lyssnade och alla tassar i backen. Lugn och koncentrerad. 

Fina däremot var ett kapitel för sig. Vart var hunden jag förde igår? Hon var högt och lågt. Så orolig runt fötterna och näst intill hopplös att rikta upp.  Hon hade span på allt. Gick ur hand flera gånger för att hälsa på mina träningskompisar (var ju hennes favoriter med Åsa och Pernilla). Exploderar vid sidan och springer så fort att inte benen hinner med. Vurpade rejält idag och voltade, men lika fort upp igen. Det är som det brann i baken på henne. Även ett fasligt dribblande med dummyn. Dribblandet blir ju värre med den höga stressen hon har i sig. Nej sudda, sudda bort denna träning. Ville byta dummy när det låg fler ute på linjetaget. Näää idag var det inte kul. Anar att det beror på att jag körde Nilla först. Hon satt helt enkelt och laddade allt för mycket i bilen och sen ingen uppvärmning på det. När jag vet att hon behöver det.  Skulle ha följt min plan att inte köra henne. Fy skäms på mig. Då kan jag ha det. 

B-provsupplägg

Jag har sån himla tur att vi är några stycken som har möjlighet att träna på fredagar under dagtid. Nu har jag bara varit med själv vid två tillfällen men varit toppen båda gångerna. 

Denna fredag hade Claudia lagt upp träningen och det blev ett B-provsupplägg som avslutades med långa linjetag ute på ett fält som hade legat i tre timmar innan vi tog dom. Här handlade det om minne och våga gå ut på långa avstånd. 

Vi började med B-provet. Vi agerade funktionärer och publik åt varandra och en hund i taget. Sällan man får den träningen. Så nyttig störning för Fina. Publik som står tätt inpå, skytt och kastare, mycket att hålla reda på. Dessutom onormalt långa transporter på 100 meter mellan momenten tillsammans med skytt domare och publik, superbra träning. Blev endast två ”glädjeanfall” mot publiken av Fina som liksom inte orkar hålla emot sin glädje, den kokar tillslut över och då får man var jäkligt snabb i tanken att hinna hindra henne. Vilket hund hon är. Fullkomligt sprudlar av glädje under hela ”provet” svansen går som en propeller (vet att det finns olika tycken vad gäller det) jag ser det bara som positivt. 

Det började med två markeringar. Claudia hade tänkt till här. I första anblicken skulle man tro att detta var enkelt. Men visade sig att de var luriga för de yngre orutinerade fyrbentingarna. Den första var med synlig kastare men dolt nedslag in i en dunge med granar. Skytten placerad till vänster och kastaren till höger. Gällde att snabbt fokusera om blicken från skytt till kastare. 

Andra markeringen var terängbyte, dold kastare och knappt synligt markering ute på ett fält. Här skulle de springa över vittringen från första markeringen genom skogen och ut på fältet. Ofta har jag tränat tvärtom. Terängbyte från fält in i skogen. Detta var svårt de unga fastnade i skogsbrynet och tog sig inte riktigt ut på fältet. 

Fina var stadig ingen tendens till att tjuva. Satt lite extra länge innan skick, bara för att….

Nästa uppgift ett rätt långt dolt linjetag längre än vad som behövs i nybörjarklass. En elgata skulle korsas för att fortsätta gå rakt efter den. Svårt för Fina. Vi fick gå rätt nära för att klara den. Nilla spikade den relativt enkelt 😊hon är ju också mer erfaren. 

Sen avslutades allt med ett stort sök med sex dummysar. Ingen jättesvårighet men det tar på krafterna att kedja ihop momentet och jag gav mig efter fyra inhämtade dummiesar med Fina då hon jobbat på bra och jag såg att fokuseringen började ta slut. Nilla gick i par med Malins Keno. Så skönt att köra en vuxen hund det fick liksom som en dans ❤️. 

Summa sumarum. Träna mer markeringar i terängbyte. Mer dolda linjetag, träna grepp då dummyn idag for lite väl mycket med ett dribblande (var snö och is idag på dummyn blir lite svårare då), träna mer på att ha både folk och hundar bakom mig vid inlevereringar då Fina känner sig lite tryckt. 

Vi har en paparazzi i gruppen vilket alltid är kul. Alla bilder på Fina.  Bilder tagna av Gunilla. Tack!

P.S jag har bestämt att ta en sista kull på Nilla i höst/vinte 2017. Hane bestämd men inväntar några tester innan jag går ut med vem det blir. Klart i mitten på mars. 

   
    
   

7-sjukdagen

Vad ska man blogga om, om inte sin sjukdom. Säkert intressant för er att läsa om den 😁. 

Riktigt less på denna influensa nu. Behöver bli frisk börjar bli dyrt också. Väldigt enkelt att ligga och internetshoppa i brist på annan ork. SKK, Provparningar, avelsdata, rasdata, K9 och hemsidor har blivit överbelastade av Alsterbygdens. Jösses finns många snygga hanar. 

Imorgon trotsar jag viruset och åker till jobbet. Det får bära eller brista helt enkelt. Febern har i stort sett hållt sig undan idag, nu är det ”bara” slaggprodukter i bihålorna och öronen kvar. Sen att man blir sjösvett vid minsta kraftansträngning och man låter som en 100-åring det är en annan sak. 

Hundarna sköter sig ändå fint. De accepterar det tråkiga livet rätt bra. Självmotionerande som de är finns ju isen nu att tillgå. Där har jag stått och de har fått rasa av sig den värsta energin. Strålande sol och blå himmel. Kände att solens strålar värmer nu. Vi går mot våren. 

 Idag har jag haft lilla grön valp här ett par timmar då hans matte hade en föreläsning på universitetet. Så kul att få rå om honom en stund och se vad det är för en liten individ nu utanför valphagen och sina syskon. En liten härlig kille med så mycket spring i benen. Nilla var alldeles lyrisk och jag behövdes liksom inte. Jag låg på soffan och studerade deras glädje över att ses. Lilla grön, så kelig, mjuk och go somnade gott på min mage efter en utevistelse på isen. Han var en mycket lättvindig prick ( hört att det är nått annat mellan 20.00-22.00 😛). Han höll sig runt benen och var så följsam på oss. Så kul att ha två små Valpar kvar här i Karlstad så nära mig. 

Det var mycket spännande med skidor och stavar tyckte Kvick. 

 

Gosestund 

Influensa och tankar

Man hinner tänka en del när man inte orkar göra nått annat än ligga nerbäddat och glo på Netflix. 

Under några veckor har det inkommit flera förfrågningar från när o fjärran ang mina valpplaner i framtiden. Såklart blir man glad och stolt över att så många hittat till mig och min lilla uppfödning. 

Jag har varit helt säker på att Nilla inte ska få några fler kullar men i Dessa sjukdagar har jag tänkt. Tänkt och tänk. Nilla blir 7-år i sommar, fysiskt sett är det inget som hindrar henne från en kull till. Det som hindrar mer är andra aspekter. Vad jag tänker och hur jag vill. Att skaffa valpar är inte bara. Har man aldrig haft en kull med valpar vet man inte vad det handlar om.  Mängdvis av timmar går åt att leta rätt på den rätta hanen. Den rätta hanen med de bästa förutsättningarna, den rätta hanen som skall passa min tik. Provparningar och avelsindex är ett ypperligt verktyg. Ett stort hjälpmedel men säger egentligen inte värst mycket. Den mesta forskningen får man göra helt själv. Det går massor av timmar till efterforskningar man vill ju veta allt. Man vill veta allt och mer därtill men trots detta får man dessvärre aldrig reda på allt som uppfödare, det är ju en omöjlighet. 

 Jag är ny i detta med uppfödning och gjort mina misstag, av misstag lär man och jag lär mig hela tiden och förhoppningsvis blir jag allt mer kunnig.  Det finns de som kan det här betydligt bättre än vad jag kan . Jag är glad för att dom finns, de där som är proffs och vill hjälpa, att de funnits där och finns där när jag rådfrågat och rådfrågar och får svar och deras syn och bild på saker. Utan att dom ser mig som ett hot eller en konkurrens. Att kunna bolla avelstankar med andra är jätteviktigt för mig och som jag tror är jätteviktigt för vår fortsatta avel. Det här har du sett, det här ser jag osv. Jag hoppas att jag kan vara till hjälp för någon i framtiden som står där som jag står här nu med en nystartad kennel och tusen frågor. 

En annan aspekt är den klick av folk som tycker en hel massa, en viktig aspekt att ha med i sina beräkningar när man blir uppfödare. Orkar man med det? Folk som tycker, folk som pratar skit, folk som tror sig veta bäst. Det är få som klappar en på axeln och säger det här gjorde du bra……men de finns, som tur är. Jag vill inte konkurrera med någon, jag vill bara göra det jag älskar. 

En annan viktig aspekt i detta är den tid när valparna är födda. Jag som står ensam om mitt intresse i familjen och då får jag  räkna med att under en 8-veckors tid bli isolerad från omvärlden. Under 8-veckor finns inget annat än omvårdnad av valpar för att ge dom den bästa starten i deras liv. En period som kräver sitt. Men som är en fantastisk period och värt varje liten sömnlös timme. Men man funderar både en och två gånger när man står mitt i det. 

Så plötsligt har de blivit 8-veckor och det är dags att få lämna mig. Nu följer det roliga i allt. Resa nummer två, kapitel 2 tillsammans med valpköparna. Visst de där 8-veckorna är ljuvliga men det är nu det roliga börjar för mig. När jag ser den glädje hos valpköparna och inser att den här valpen har det bäst på jorden hos sin ägare och ägaren älskar valpen mer än något annat det gör mig alldeles rörd. Det är ju den stora belöningen för jobbet och tiden man gjort.  Jag älskar när mina valköpare skickar bilder, skriver små rapporter (ibland långa romaner 😜) om hur deras vardag ser ut med motgångar, framgångar och allt annat som händer i deras liv. 

I mitt avelsarbete skall jag kunna stå för det jag gör. Jag ska känna mig trygg i det jag avlar fram, jag ska känna att jag gjort det jag kunnat för att ge valpköparen den bästa förutsättningen hälsomässigt, fysiskt och mentalt. 

Så hur tänker jag med Nilla? ….kanske, vi får se. Hittar jag den rätta hanen? Finns han därute? Har jag tiden? Är jag beredd att ta mig tid? Jag ska absolut fundera både en och två gånger. Håll utkik på sidan. 

Man säljer inte bara en valp, man säljer lite av sig själv. 

  

Apporteringsträning

Lyx att ha en granne som man bara kan sticka ut en sväng med och träna. Vi tränade svårare markeringar med markbyte från fält in i skogen. Stort sett dolda nedslag så det var att lyssna för hundarna. Innan markeringarna hade vi på sidan lagt ut linjetag. Blev en svår retning där för hundarna med markeringen för att styra upp dom och ta linjetaget innan markeringen. Jag körde Fina som imponerade stort på matte idag. Denna hund alltså hon är så mjuk och lyhörd och explosiv.  Idag hade hon verkligen öronen med sig. Stannade på stoppsignal, tog dirigeringen alldeles förträffligt, tog ut tecken, ja idag var det en sån där FB-inläggsträning 😛.  Fortfarande minus med att vara orolig runt fötterna, många skutt rakt upp och lite snurrande, en extra tumme i ögat när andra jobbar behövs.  Det är absolut inte en helt avslappnad Fina intill mig då men bättre. 

Varje promenad nu tränar vi stenhårt på fotgående i koppel jag och Fina,  att hålla sig vid vänstra sidan. Kan låta hårt men klarar hon det inte på promenad kan jag glömma att hon fixar det i jaktsituationen. Stenhård stadge träning tillsammans med hennes värsta konkurent Nilla som också ser Fina som sin värsta konkurent. Så bra för de båda.  Som det är nu kan jag bara träna ordentligt med en i taget. Önskar ju kunna ha dom båda med samtidigt. Vi har en bit dit men ändå kommit framåt.  Nu kan jag ändå ha dom sittande lösa och jag kan skicka en i taget vid namn för att hämta en markering. Det har tagit tid kan jag säga då båda är fullkomligt dummy tokiga och jag inte riktigt har orkat detta förut. Men kan inte Fina sitta stadigt med rumpan i backen på min träning, kan hon heller inte lyckas göra det i hetluften med andra. Så bara att bita i det sura äpplet och vara konsekvent i träningen nu. Finns inga genvägar här för henne. Det får jag igen sen ihop med träningen med andra kan man ju hoppas. 

I fredags blev det ett första riktigt hårt pass för Nilla efter valpledigheten tillsammans med ett härligt gäng. Riktigt het och var på men under kontroll. Så härligt att köra en äldre hund igen där stadgan liksom sitter. Blir ett annat lugn så klart. Träning på linje, långa dirigeringar och svåra markeringar. Det var en sliten Nilla efter träningen hon har inte har fått upp konditionen än det märktes. Av och till så var hon heller inte riktigt med i det jag ville utan hade lite egna tankar på uppgiften men inte undra på kanske. Ställer inga högre krav på henne ännu. 

Fina bilder av Gunilla från dagen.