Idag kom jag o Bobbi iväg på årets första vattenapportering. Vi ligger långt efter i jaktträningen, men vi tränar i vår takt och försöker inte jämföra oss med våra duktiga träningskompisar. Jag får inte glömma att under ett helt år utbildades hon till specialsökhund och då gick all träningstid till det.
Bobbi var lycklig över att få hämta några markeringar, gå på ett lite mindre sök i jobbig träskmark. Härligt att se hunden i sitt rätta element.
Småttingarna har en egen flik nu, följ dom under Aktuell kull min ”blandkull”
Emil har igen klarat provet för att kunna fortsätta sin tjänstgöring som räddningshund (Lavin och eftersök). Nu väntar ytterligare två års tjänstgöring långt upp i Nord Norge. Grattis Arne och Emil.
Torsdag morgon och på Dygn 63 dippade Fina i temp och jag förberedde mig på valpning inom den närmsta tiden. För förstagångstikar kan öppningsskedet ta sin tid och låg temp ett tag är normalt. så länge den är låg är det ju ändå bra, det är först när tempen går upp som det riktiga värkarbetet startar. Fina var helt obrydd av den låga tempen och man märkte ingenting av att förlossningsarbetet hade påbörjats. Fredagen kom och dygn 64 och en fortsatt låg temp. Fina visade endast små tecken på att valpning var på gång genom lite mer hässjande och lite mer bäddande. Nu fick jag en magkänsla av att något var fel. Visst kan tikar gå över tiden med +3 dygn som räknas normalt men med endast två valpar bör de vara stora nog och ”fullgådda”. Jag vet också att så få valpar kan ge dåligt med värkstimulans för att få igång en valpning.
Min första veterinärkontakt kom här på fredag morgon där jag blev lugnad och med orden ”ha is i magen” det kan ta tid för förstagångstikar helt normalt med låg temp upp till 36 timmar, avvakta.
Fina fortsatt pigg och glad och med matlust så hon var ju inte jättepåverkat, kanske en obefogad oro? Timmarna gick och kvällen närmade sig. Till saken hör också att som många andra i vårt avlånga land har vi ingen akutjour nattetid här i Karlstad. Närmsta jouren är i Mjönäs dryga timmen bort och bara vetskapen av det gör inte att oron blir mindre. Det är inte är så lätt och smidigt att få hjälp.
Med en fortsatt dålig magkänsla tog jag återigen kontakt med veterinären och nu fick jag komma in för en undersökning. Fina har då fortsatt låg temp och hon hade inte öppnat sig någonting, ett UL gjordes och här konstaterades att båda valparna mådde bra och vi blev hemskickade med orden, kommer dra igång i natt ”ha is i magen”.
Natt till lördag var helt lugn, lördag morgon fortsatt låg temp. Efter en tidig morgonkiss gick slemproppen och det kom lite fostervatten. Äntligen var vi igång. Men icke, ingenting hände, ny kontakt med veterinären. Återigen ”ha is i magen”, jag avvaktade till efter lunch då jag tyckte att det är för många timmar nu från vattenavgång och inte en värkantydan. Jag fick återigen komma in. En ny undersökning gjordes. Fina var fortfarande inte öppen. En röntgen gjordes för att se hur långt ner valparna låg i kanalen för att eventuellt kunna påbörja och hjälpa henne med värkstimulerande medel. Valparna låg högt upp, och eftersom Fina inte hade öppnat sig gavs inget värkstimulerande medel. Vi fick rådet att gå ut och gå och åka hem. Men inte åkte jag hem utan att veta hur valparna mådde så ett nytt UL gjordes och nu visade det att en valp saknade hjärtljud. En valp var alltså död. Hur gör vi nu? Veterinären undersökte igen och kände att hon nu hade öppnat sig lite.
Veterinären rekommenderade nu att prova ge värkstimulerande och under tiden skulle allt förberedas för snitt. Det gick en timme utan tillstymmelse till några kraftigare värkar endast några sammandragningar. Fina fick en till spruta med värkstimulerande då veterinären kände att hon ändå hade öppnat sig lite mer och födsel naturlig väg är ju ändå det bästa. Men inget hände och då äntligen tog de henne för snitt.
Fina snittades och ut kom en gosse. Efter uppvak var Fina till en början otroligt ”groggy” och var först skeptiskt till den lille och försökte komma undan. Med lite tid och en mer vaken Fina tog hon sig an den lille på bästa sätt och väl hemma så var det inga problem. Det är inte en självklarhet att förstagångstikar som snittas tar hand om valparna utan de kan behöva nått dygn för att förstå sin modersroll.
Den döda valpen var en tik och den låg i sin blåsa som var hel, men full i svart och grön ”gojja”. De båda låg i samma horn, lite på varandra och hornet hade fått en konstig vridning, frågan är om tiken helt enkelt blivit klämd och fått syrebrist? Frågan är också om hon faktiskt varit död ett par dagar och därav noll värkarbete. Jag vet att UL visade två hjärtljud på fredag men det kan ha varit en valps hjärtljud den veterinären hörde och såg, då de låg placerade så tätt, med tanke på att det även var en sån ”gojja” i blåsan. Ja man kan bara undra och nått svar får jag inte.
Väl hemma så pysslade Fina om valpen på bästa sätt, lite för bra det tvättades febrilt och viktkurva sköt i höjden av så mycket mjölk. Att vara en ”singelton” valp är ju sorgligt, kanske mest i mina ögon för valpen vet ju inget annat. Det kan också bli lite krångligt med en för tjock valp, svårt att komma på benen och avsaknad av det sociala hundspråket man får av sina syskon. För mycket mjölk för Fina som kan medföra mjölkstockning.
Jag började fundera på om jag skulle erbjuda Fina som amma, mjölk hade hon. Sagt och gjort jag la ut en annons i en ”amma” grupp på FB. Fina kan ta emot valpar om någon behöver hjälp. Det tog inte så lång tid förrän jag blev uppringd av en veterinärklinik i Katrineholm. Samtidigt som meddelanden strömmade in på messinger. En kull med 11 valpar sökte en amma som hade fötts samtidigt som min lilleman vars tik hade blivit allvarligt sjuk efter en dramatisk valpning. Tiken hade burit på 14 valpar och kroppen orkade inte så hon drabbades av akut njursvikt.
Jag erbjöd mig att ta fem valpar. Sex valpar är en lagom kull och alla har god tillgång till spenor och mjölk. Natt till tisdag fick jag hem fem små gråwachtlar. Mycket mindre än min Lilleman. De hade ju också varit med om en tuff start och tappat mycket vikt. Nu följde en spänning om Fina skulle acceptera dom.
Jag introducerade en valp i taget. Fina luktade och var mycket försiktig inte en tillstymmelse till att visa något ”aggressivt” eller vilja att stöta bort den. Den fick dia direkt. En efter en lades till och alla fick dia, de små svarta svansarna stod rakt upp när mjölken rann till. Finas egna lille ”lilleman” såg ut som en jätte där bredvid.
Det var lugnt och fridfullt i lådan och vi bestämde att Fina skulle få ha dom kvar.
Valpar behöver ju också vårdas av mamman, som tvättas för att sköta magarna. Fina gjorde allt annat på bästa sätt men kom inte igång att tvätta/slicka dom. Sin Lilleman slickade hon febrilt det var som att hon slickade honom ännu mer om de svarta gnydde. De svarta fick krypa tätt, tätt intill henne, dia och ja allt vad de vanligtvis får göra och ska göra när de är så små.
Här är vi nu på dygn 3. Fina har börjat tvätta lite mer för var dygn som gått. Jag har kletat blötmat, messmör på deras små magar och hon tvättar då direkt. Jag har nu kunnat lägga dom utan mat på magarna framför hennes nos och hon tvättar dom. Några gånger har jag smugit på henne och då har jag sett att hon lite trevande och väldigt försiktigt slickar av sig själv. Det är en helt annan slicktekik när hon tar sig an sin egna.
Jag kan inte förlita mig på att hon helt sköter det själv utan har haft klockan på ringning varannan timme nattetid för att se till att de små ska kissa. I natt när jag var uppe fick jag inte ett par valpar att kissa så anar att hon faktiskt tvättat innan mig. Jag har sett minimalt med bajskluttar så frågan är om hon smygtvättar. Det gör framsteg varje dag med tvättandet och skulle tro att hon snart är igång att vårda dom små helt själv. Så hoppas att nattvaket snart ger med sig.
Vi miste en tikvalp andra dygnet, de andra är pigga och går upp bra i vikt. så nu hoppas vi att den mest kritiska perioden är över. I lådan nu är det tre hanar och två tikar med min lilleman. Jag ångrar inget och är oerhört glad att kunna hjälpa till även om det är kämpiga dygn med minimalt med sömn. Jag hoppas och tror att det kommer bli jättebra för min ”Singelton”, han kommer få växa upp med fyra syskon i hans egna storlek och brottas, kampa, leka, sova tätt ihop med, bita, springa och konkurrera med om de bästa spenorna. Han har syskon ❤️.
Jag hoppas och vill tro att någon annan hade gjort detsamma för mig, för nästa gång kanske det är jag som står där och behöver hjälp.
Inga tecken på valpning mer än att hon häsjar av och till. Lyor grävs för fullt ute och valplådan inne är inge intressant. Hon mår alldeles utmärkt, hungrig, pigg, gosig, jagar iväg rådjur som kommit in i trädgården. Vi får nog vänta några dygn till innan det drar igång.
Den klassiska sittställning som många av syskonen har i denna kull passar bra nu när magen börjar bli i vägen.
ALSTERBYGDENS KENNEL 