Helgen gick i hundens tecken minst sagt. Lördag som tävlande och söndagen som funktionär.
Hur det gick? Blir mer och mer frustrerad och förbannad…..så nära ett första pris. Alltså så snöpligt. Aldrig föll priset så fort….från Ett första pris till ett tredjepris på en bråkdelssekund.
Provet började med en enkelmarkering med dold nedslagsplats (kråka). Full pott, markerade direkt snabbt in. Sen en markering på blankvatten, lite försiktig igång för att vara Nilla (kanske börjar bli klok på ”äldre” dar) men även den full pott. Tredje markeringen hamnade på en utstickande udde. Simma över, upp och hämta, sen i och upp och lämna av, full pott spikade markeringen även här. Fina avlämningar på alla markeringar.
Sen transport till söket, två skott och skick. Hittade snabbt fem vilt, änder, kanin, duva. Bra grepp, fina avlämningar med effektivt arbete och bra näsa. Hon gick som en dans. Fanns inget att anmärka på. Jag började slappna av och känna segervittring. Domaren hade tänkt bryta mig i söket hon hade sett det hon velat. En låg kvar ute och eftersom Nilla var pigg och sökte så bra så skickades hon ut efter det sista viltet. Hon fann även den fort. MEN här ser jag hur hunden bara viker sig och rullar på kråkan, att jag inte dog. Domaren tittade på mig jag på henne….vi sa samtidigt. ”det är inte sant”….sista apporten (kråkan) rullar hon sig på bara lite försiktigt inte på men lite så där bredvid, för att sen plocka upp den och komma in med den och avlämna fint. Där tror jag att världen stannade upp ett ögonblick. Forfarande förstod jag inte riktigt vad som hände.
Kommentar från domaren. ”Det finaste tredjepris jag delat ut. Så många fina delar att de vägde upp rullning och därav ändå ett pris”.
Ju fler dagar som går blir jag mer och mer irriterad. Borde vara tvärtom, men inte i detta fall. Aldrig har jag tappat hakan så.
Söndagen var jag funktionär på ÖKL. Ett märkligt prov där 7 av 14 hundar knäckte viltet och blev tvungna att bryta på stört. Många spekulerade i att det berodde på vargen som sett under morgonen, ingen vet svaret.
Efter provet var det ett ypperligt träningstillfälle att använda provplatsen med dess uppmärkning och vittring. Vi fick även ta det vilt som legat ute på söket. Nilla plockar förstås in allt det ofräscha viltet med tillhörande flugor efter en dag i värmen utan problem. Jag lade det apporterande viltet vid mina fötter. Plötsligt händer det jag vill skall hända vid mina fötter, hon dyker ner med huvudet och börjar rulla på en äcklig kråka. Vilket supertillfälle för mig att agera. Precis i rättans ögonblick dyker jag på henne. Många STORA ord. Kan detta ha räckt? Återstår att se? Är det grejen att lägga ut en lite snuskigare variant av fågel och bara gå förbi och hoppas att Nilla dyker på den. Det är ju hopplöst svårt att komma åt henne ute på söket, där sträckan är allt för lång mellan oss.
Jag blir så frustrerad…men inte blir det bättre av det. Bit ihop och komma igen, det som gäller.
KRÅKFAAAN
ALSTERBYGDENS KENNEL 